om att vara ensam

En grej som jag funderar ganska mycket på här i Melbourne är ensamhet. På olika sätt, att känna sig ensam är annorlunda mot att vara det. Jämfört med hemma i Karlstad är jag på sätt och vis lite ensam här; framför allt utan Tobias som senaste året varit min andra halva, ständiga sällskap och sängkompis varje natt. Hemma finns alla kompisar, min famij, stor del av min släkt. Jag är rotad där och där är min krets, mitt stabila umgänge. Jag har alltid någon att komma hem till, ringa, träffa, träna med, fika med, gråta hos, skratta med, stöta på i affären eller gömma mig för.

I Melbourne är allt annorlunda, för sju veckor sedan hade jag aldrig varit här. Jag bor hos familj, med Mia, Johan, Ville och Freja. Mia och Johan är mitt stora stöd som hjälper mig med allt, peppar och umgås och finns, jag älskar att bo här. Freja och jag är precis som systrar mot varandra, vi har så himla kul tillsammans och ibland blir jag så irriterad på detta lilla energiknippe att jag håller på att dö, typ när hon väcker mig kl sju på morgonen med en gigantisk platspindel i nacken... Jag har vänner att vara med, gamla kompisar sedan barndomen och Fremantle, och nyfunna jag träffat här. Jag har socialt umgänge på jobbet, jag tränar tillsammans med människor, jag bor i en stad med fyra miljoner invånare. Jag är långt ifrån ensam. Jag är bara i en ny situation med lite mindre etablerade relationer. I början kunde det få mig att känna mig ensam, att inte ha den där famnen att somna i eller bästa tjejen att prata skit med när som helst på dygnet.

Sedan insåg jag att det är tvärtom. Jag har ett socialt liv här som bara byggs på och utvecklas för varje dag med nya kontakter, starkare relationer och bättre vänskapsband. Dessutom har jag ett i Sverige med människor som finns i min omloppsbana trots att jag drar ett tag, som jag vet alltid kommer finnas där. Och DET är en blessing som inte är självklar för alla, så tack alla ni som är en del av denna krets, för mig är ni viktigast i världen. 

Kommentarer:

1 Pappis:

Du har så mycket intressanta funderingar och resonemang, vad mycket man lär sig om sig själv ibland! Är det en ny liten tatuering där också?

2 elifjant.:

Du satte pricken över i:et! Vet precis hur du känner! Även om det går en tid nu, och tidskillnaden gör att det nästan känns omöjligt att få till en tid att prata lite. Men I know, när vi ses igen kommer livet vara mer än så jävla fantastiskt! I MISS YOU AND I LOVE YOU/ yaaa braatha from anaaatha maathaaa. ;)

Kommentera här: