Om att leta efter lyckan

När man blir djup klockan 22.55 en söndagskväll och funderar på om syftet med livet ändå inte helt enkelt är lycka. Att vara lycklig, att göra andra lyckliga, att leva i en värld omringad av genuin happiness. Jag säger helt enkelt men det fattar vi ju allihop att det var årets lögn - det är inte lätt någonstans. Att leta efter det som passar en själv, hitta sin nish och de saker som föder en, ger energi och drivkraft framåt. Det man vill leva för, som får en upp ur sängen på morgornarna. Sin egen personliga källa till motivation. Det man vill profilera, titulera och förknippas med. 
 
Man kan ägna sina kvällar åt att mealpreppa tusen matlådor och förbereda morgodagens snacks av cashewnöter och avokado. Leva på grönsaker, kycklingfiléer, lax och kvarg. Testa nya träningsformer varje vecka, jobba på ett gym, lägga ut bilder på instagram där man står på händer i komplicerade positioner eller gör tummen upp i färgglada träningskläder. Bestiga berg, klättra, göra yoga, springa på grusvägar. Äventyra. Dricka iskallt vatten och ren skogsluft. Leva för leendet på morgonpromenaden, känslan att åstadkomma något med sin kropp, vara hälsosam och nyttig. Peppas av driv, målsättningar, aktivitet och diciplin. Leva för träningsadrenalin och frisk rosenkindat välmående. Den långvariga lyckan i att ha en stark och snygg kropp, nå sina mål och komma dit man vill. Se skillnad i sina resultat och därmed bekräfta sin förmåga till utveckling. Lyckan som peakar korta stunder men framför skapar ett stabilt tillstånd i livet där man bara mår bra.
 
Eller så kan man leva för kaoset, och lyckan det ger att släppa lite på kontrollen. Jobba sena nätter, komma till liv i mörkret. Dricka för mycket vodka och blunda och dansa. Gå hem när det ljusnar och äta rostmackor i sängen kl 07.30 innan man somnar. Leva för möten och människor. Personer att skåla med och tillsammans skapa dimmiga, glittrande minnen som är lika suddiga som glasklara dagen efter. Sträva efter skratten, ett oplanerat liv som bara sker medans man själv är upptagen med att försöka hitta sin iPhone och flörta till sig någon som kan få en att tindra lite extra några timmar. Ett sugrör mellan läpparna och hes röst efter för många cigaretter och högljudda samtal. Inte alls sätta upp mål eller strukturera utan styras av de runt omkring dig. Den kortvariga lyckan som rusar i en som kolsyra i blodet, men kanske inte varar så länge för dagen efter är man ju lite ensam och bakfull igen. 

Att dras mellan vägar till lycka men känna att man inte riktigt är i någon av kategorierna. Att jobba 50 timmar en vecka och behöva sova långa nätter men ändå göra sitt bästa för att fylla kvällarna med tennismatcher och dater för att komma någonstans. Fylla behovet av rörelse framåt i form av aktivitet. En ny person, en ny sport, en ny idé. Det är inte så jävla viktigt vad det är egentligen, bara det är nåt. Nåt som inte är servera frukost och öppna vinflaskor på jobbet. Nåt som inte är datorn på magen och Sex and the City en onsdagskväll. Att göra någonting som gör skillnad, på ett sätt eller annat, som man förhoppningsvis minns om tio dagar, nån månad eller tio år. För i slutändan är det väl ändå det man får försöka uppnå om dagarna - studer som är värda att komma ihåg. Oavsett om det var att ta få slänga sig i gräset och kippa efter luft efter milen i terräng, eller att träffa någon man klickar med och plötsligt har världens roligaste tre timmar insvepta i ett moln av gin&tonic. De är båda lika mycket värda, för jag tänker tillbaka på dem nu i efterhand och minns. De gav mig lycka - helt enkelt. 
 

om att hitta mening

Ett behov att hitta syfte med livet. Känslan av att inte vara helt tillfredsställd om jag inte känner att jag åstadkommer något om dagarna - lär mig nytt, tjänar mycket, gör skillnad, jobbar hårt, utmanas med uppgifter. Alla mina dagar i livet ska gå till att göra mig smartare, rikare, tightare, starkare, visare eller bara lite lyckligare. Inte allt varje dag, men åtminstonde en av dem. Rastlöshet då jag inte riktigt når dit. Spenderar för mycket tid med att ha tråkigt, eller ha roligt. Behöver projekt. Behöver ett syfte, mål och mening med min färd. Drar igång bloggen och skriver av mig. Börjar träna. Skriver veckoscheman med cardio, styrka, morgonträning, aktiv vila. Mest för att ha en målbild och med den finna motivation. Inser att det var längesedan mitt liv innebar struktur och strävar efter det. Lite ramar att hänga upp livet i, så det inte spretar så mycket åt olika håll. Försöker få ner tankar och funderingar i kategorier, målar tavlor med dem och hänger in dem i mina ramar. Sätter dem på väggen, tar några steg bakåt och bestämmer mig för vilka jag tycker om och inte. Vilka jag tittar på och känner ångest inför, eller bara likgiltighet. Tankar ska väcka något, annars kan det va. De som inte är viktiga, de ryker. Lägger huvudet på sned och iaktar mina tavlor. Känner efter. Bestämmer vilka som ska få hänga kvar där på sin lilla sinneskrok och bli min inspiration, motivation, påminnelse om vad jag gör och vart jag vill här i livet. De sätter vi strålkastare på.

Ett behov av struktur för att kunna känna syfte med livet. Inser att jag vet ganska väl, egentligen, vad jag vill. Att mitt syfte inte försvinner, jag tappar bara bort det ibland när jag inte får ordning i huvudet. När jag blir överväldigad och inte känner stadga. Ett stort behov att landa ibland och skapa vardag, känna hur jag släpper ner axlarna och blir hemma. Behovet av att vara rotad någonstans för att få ordning.

En sommar av jobb, nya kunskap om drinkar och alkohol, nya sociala erfarenheter, ny kulturell kännedom om Spanien. Nya människor, pengar på kontot och förhoppningsvis bättre form när hösten kommer. Bestämmer mig för att embracea jobbet för vad det är och göra det abslout det bästa av det - för där finns faktiskt mycket att. Vid sidan om jobbet läggs fokus på träning, och som alltid människor och relationer. Nya och gamla. Det är det viktigaste, var man än är. Försöker slappna av och tänka att hela livet kommer bestå av vardagsrutor och rutiner. Njuter istället av leva det liv jag just nu lever för det är en tjugoårings liv. Jag kommer inte alltid vara tjugo, så jag kan lika gärna passa på att ha roligt medans jag är det.

om att vara nära

Att trivas med sitt eget sällskap men ibland sakna närkontakt. Den där fysiska närheten, beröringen, känslan att vara ett med någon om så än bara för några timmar. Vara i synk, i samma värme och tempo och i en liten bubbla där bara två personer existerar. Tiden står stilla för en stund. Att ha ett par armar om sin kropp. Känna sig liten och omhändertagen, känna sig trygg i någons famn, beskyddad från omvärlden. Att andas i takt med någon annans bröstkorg. Känna värmen av andetag mot ansiktet. En varm, fuktig cirkel där du andas ut och det träffar min hud. Att ligga så nära att dina ögonfransar kittlar min kind när du blinkar. Att känna minsta lilla ryckning, röra sig tillsammans för annars går inte pusslet ihop. Pusslet som just nu är våra kroppar, formade enbart för att vara bredvid varandra. Varenda kurva, varenda kant och varje hörn är perfekt. De smälter ihop, lätt, utan ansträngning. Det är meningen att de ska vara nära, de skapades för enighet. Så är det ju inte, verkligen inte och man vet att det är töntigt att ens tänka men det känns så bra, så fint att tänka att vi är något perfekt. 
 
En viskning i örat som sänder ilningar nerför ryggraden. Att inte veta om det är fysiskt, för att dina läppar är så nära att de snabbt smeker min hud när du viskar eller om det är dina faktiska ord. En hand i mitt ryggslut och den andra i mitt hår, fingrarna inlindade i trassliga slingor. Ditt bröst mot mina, mitt huvud mot din hals, benen så omslingrade att jag inte ens vet vems som är vems. Andas i gropen i din hals. Drar med fingrarna över nyckelbenen. Att slappna av och känna sin kropp bli tyngre och tyngre. Somnar till melodin av djupa andetag, inlindad i din kroppsvärme. Ibland är det allt som behövs.