Om att leta efter lyckan

När man blir djup klockan 22.55 en söndagskväll och funderar på om syftet med livet ändå inte helt enkelt är lycka. Att vara lycklig, att göra andra lyckliga, att leva i en värld omringad av genuin happiness. Jag säger helt enkelt men det fattar vi ju allihop att det var årets lögn - det är inte lätt någonstans. Att leta efter det som passar en själv, hitta sin nish och de saker som föder en, ger energi och drivkraft framåt. Det man vill leva för, som får en upp ur sängen på morgornarna. Sin egen personliga källa till motivation. Det man vill profilera, titulera och förknippas med. 
 
Man kan ägna sina kvällar åt att mealpreppa tusen matlådor och förbereda morgodagens snacks av cashewnöter och avokado. Leva på grönsaker, kycklingfiléer, lax och kvarg. Testa nya träningsformer varje vecka, jobba på ett gym, lägga ut bilder på instagram där man står på händer i komplicerade positioner eller gör tummen upp i färgglada träningskläder. Bestiga berg, klättra, göra yoga, springa på grusvägar. Äventyra. Dricka iskallt vatten och ren skogsluft. Leva för leendet på morgonpromenaden, känslan att åstadkomma något med sin kropp, vara hälsosam och nyttig. Peppas av driv, målsättningar, aktivitet och diciplin. Leva för träningsadrenalin och frisk rosenkindat välmående. Den långvariga lyckan i att ha en stark och snygg kropp, nå sina mål och komma dit man vill. Se skillnad i sina resultat och därmed bekräfta sin förmåga till utveckling. Lyckan som peakar korta stunder men framför skapar ett stabilt tillstånd i livet där man bara mår bra.
 
Eller så kan man leva för kaoset, och lyckan det ger att släppa lite på kontrollen. Jobba sena nätter, komma till liv i mörkret. Dricka för mycket vodka och blunda och dansa. Gå hem när det ljusnar och äta rostmackor i sängen kl 07.30 innan man somnar. Leva för möten och människor. Personer att skåla med och tillsammans skapa dimmiga, glittrande minnen som är lika suddiga som glasklara dagen efter. Sträva efter skratten, ett oplanerat liv som bara sker medans man själv är upptagen med att försöka hitta sin iPhone och flörta till sig någon som kan få en att tindra lite extra några timmar. Ett sugrör mellan läpparna och hes röst efter för många cigaretter och högljudda samtal. Inte alls sätta upp mål eller strukturera utan styras av de runt omkring dig. Den kortvariga lyckan som rusar i en som kolsyra i blodet, men kanske inte varar så länge för dagen efter är man ju lite ensam och bakfull igen. 

Att dras mellan vägar till lycka men känna att man inte riktigt är i någon av kategorierna. Att jobba 50 timmar en vecka och behöva sova långa nätter men ändå göra sitt bästa för att fylla kvällarna med tennismatcher och dater för att komma någonstans. Fylla behovet av rörelse framåt i form av aktivitet. En ny person, en ny sport, en ny idé. Det är inte så jävla viktigt vad det är egentligen, bara det är nåt. Nåt som inte är servera frukost och öppna vinflaskor på jobbet. Nåt som inte är datorn på magen och Sex and the City en onsdagskväll. Att göra någonting som gör skillnad, på ett sätt eller annat, som man förhoppningsvis minns om tio dagar, nån månad eller tio år. För i slutändan är det väl ändå det man får försöka uppnå om dagarna - studer som är värda att komma ihåg. Oavsett om det var att ta få slänga sig i gräset och kippa efter luft efter milen i terräng, eller att träffa någon man klickar med och plötsligt har världens roligaste tre timmar insvepta i ett moln av gin&tonic. De är båda lika mycket värda, för jag tänker tillbaka på dem nu i efterhand och minns. De gav mig lycka - helt enkelt. 
 

om att hitta mening

Ett behov att hitta syfte med livet. Känslan av att inte vara helt tillfredsställd om jag inte känner att jag åstadkommer något om dagarna - lär mig nytt, tjänar mycket, gör skillnad, jobbar hårt, utmanas med uppgifter. Alla mina dagar i livet ska gå till att göra mig smartare, rikare, tightare, starkare, visare eller bara lite lyckligare. Inte allt varje dag, men åtminstonde en av dem. Rastlöshet då jag inte riktigt når dit. Spenderar för mycket tid med att ha tråkigt, eller ha roligt. Behöver projekt. Behöver ett syfte, mål och mening med min färd. Drar igång bloggen och skriver av mig. Börjar träna. Skriver veckoscheman med cardio, styrka, morgonträning, aktiv vila. Mest för att ha en målbild och med den finna motivation. Inser att det var längesedan mitt liv innebar struktur och strävar efter det. Lite ramar att hänga upp livet i, så det inte spretar så mycket åt olika håll. Försöker få ner tankar och funderingar i kategorier, målar tavlor med dem och hänger in dem i mina ramar. Sätter dem på väggen, tar några steg bakåt och bestämmer mig för vilka jag tycker om och inte. Vilka jag tittar på och känner ångest inför, eller bara likgiltighet. Tankar ska väcka något, annars kan det va. De som inte är viktiga, de ryker. Lägger huvudet på sned och iaktar mina tavlor. Känner efter. Bestämmer vilka som ska få hänga kvar där på sin lilla sinneskrok och bli min inspiration, motivation, påminnelse om vad jag gör och vart jag vill här i livet. De sätter vi strålkastare på.

Ett behov av struktur för att kunna känna syfte med livet. Inser att jag vet ganska väl, egentligen, vad jag vill. Att mitt syfte inte försvinner, jag tappar bara bort det ibland när jag inte får ordning i huvudet. När jag blir överväldigad och inte känner stadga. Ett stort behov att landa ibland och skapa vardag, känna hur jag släpper ner axlarna och blir hemma. Behovet av att vara rotad någonstans för att få ordning.

En sommar av jobb, nya kunskap om drinkar och alkohol, nya sociala erfarenheter, ny kulturell kännedom om Spanien. Nya människor, pengar på kontot och förhoppningsvis bättre form när hösten kommer. Bestämmer mig för att embracea jobbet för vad det är och göra det abslout det bästa av det - för där finns faktiskt mycket att. Vid sidan om jobbet läggs fokus på träning, och som alltid människor och relationer. Nya och gamla. Det är det viktigaste, var man än är. Försöker slappna av och tänka att hela livet kommer bestå av vardagsrutor och rutiner. Njuter istället av leva det liv jag just nu lever för det är en tjugoårings liv. Jag kommer inte alltid vara tjugo, så jag kan lika gärna passa på att ha roligt medans jag är det.

om kärleken till en syster

Det är något speciellt med att ha en syster. En person man är född att dela sitt liv med, som delar ens barndom, bakgrund och blod. En person med samma föräldrar och hem vilket indirekt även betyder samma uppfostran och värderingar. Jag har turen att ha en syster nära mig ålder. Det skiljer 15 månader mellan mig och Hilja, två år i årtal men egentligen bara strax över ett år. Som små barn var det ganska mycket, att vara ett år eller två gör stor skillnad i intressespam och utveckling. Men ju mer vi växte desto mer lekte vi, vi har alltid haft varandra att leka med när ensambarn eller barn med syskon i andra åldrar har lekt själva. Vi lekte med barbie, gud dessa barbies vad vi har valt outfits, åkt runt mattan i rosa barbie-cab och skapat drömlivsscenarion med pojkvänner och bebismagar. Ibland var kusinfia med och då fick Hilja vara städerska, att vara yngst kan vara tufft... Vi lekte Madicken och Elisabeth och sprang runt nakna och låtsasskrattade, precis som systrarna gör i filmen. Vi hittade på egna lekar såsom rödhaj-vithaj, matade våra "höns" i kraftverket med grus och gömde oss för gräsklipparen som var en tiger. Sen kom pre-teen tiden och det viktigaste som fanns var att vara en egen person och inte förknippas med varandra. Att vi då spelade i samma innebandy och fotbollslag, gick i samma skola och hade gemensamma kompisar gjorde livet jobbigt... Som vi bråkade, herregud vad vi har bråkat Hilja och jag. Då kastade vi barbiesarna i ryggen på varandra, skrek och grät och slogs. Alltid med kärlek, men under den perioden ville vi verkligen inte umgås. Vi ville bara bygga vårt eget. Bråken mynnade ut i och med att vi flyttade till stan, gick på varsin skola och fick varsina liv som inte krockade hela tiden. Vi sågs sällan då båda var upptagna med sitt, men när vi väl sågs var vi så glada att vara tillsammans. Vi pratade om allt som var viktigt, smög in på den andras rum och snodde en timme av den andras tid när det bubblade över och vi var tvugna att få prata av oss.

Det finns ingen som förstår mig som Hilja, det finns ingen annan jag delar så mycket med och det finns ingen annan som ser vad jag tänker som hon. Vi har exakt samma humor och ingen i hela världen skrattar åt samma saker så ofta hon. Vi delar så många skratt och så många glädjerus och jag blir lycklig, uppriktigt värmande lycklig av Hiljas bubblande gapskratt. Jag vet ingen annan med bättre musiksmak, för vi älskar samma låtar. Hon smsar ibland och säger att "du måste lyssna på den här!!" och inte sällan är det nya favvolåten. Vi snapchattar låttips och råkar skicka exakt samma låt samtidigt för den är ju för stunden världens bästa låt, enligt oss båda.

Det är något speciellt med att ha en syster. En männska man har privilegiet att dela sitt liv med, hon kommer vara där vad som än händer, för hon är min. Min egnaste Hilja som jag älskar mest av allt och aldrig skulle byta för något. Som kan få mig att le fast hon är i ett annat land, som jag ser upp till, lär mig av, insprireras av och tar efter. Som jag är så otroligt stolt över, som jag alltid pratar om, som jag alltid bär med mig. Som alltid kommer ligga närmast hjärtat, som jag skulle göra allt för och alltid kommer välja. För hon är min, min allra käraste syster.