Om att känna sig själv

Vad gör man när klockan är 00.26 och det river i bröstet så jävla mycket? Har inte en endaste anledning i denna värld att vara ledsen men tro fan inte att det är nog för att hindra klöset. Inombords är det storm nu, försöker hålla fast det lite men det går ju tyvärr inte att stoppa. Jag är en sådan som gråter mig till sömns minst en natt per vecka. Inte för att jag är konstant olycklig, ser tvärtom mig själv som en rätt lycklig tjej, älskar livet ju. Bara det att i mörkret när man är trött och har sin värld snurrandes i huvudet kan allting kännas väldigt tungt ibland. Är rädd att någon ska dö, är orolig för min framtid, lite lost i mig själv, dåligt samvete, skuldkänslor, pressad stressad och så vidare, ibland är det även svårt att sätta fingret på tyngden. Den bara kommer och krossar en hel.

Vad jag har kommit på nu är att det jobbiga är inte att vara ledsen, det jobbiga är hur man ska hantera det. När jag är ensam har jag inga problem med att gråta, jag kan rulla ihop mig och låta bröstet riva, tårarna rinna en stund. Det är skönt, jag tycker det är förlösande att gråta. Som ett regn när luften har varit helt varm och tryckande, efteråt klarnar det upp och blir friskt igen. Däremot är det svinjobbigt att vara två om ledsamheten, att ha någon i sängen när den här gråtnatten kommer. Att behöva förklara att man är lite nedstämd men inte vet varför, kanske låta en vilsen liten tår smita men inte mer, bli kramad, klappad på huvudet och pussad i pannan. Tröstas, nattas och sen sovadags. Han somnar på fem sekunder och min panik VÄXER i kroppen. Vill vara ensam, tillåta mig själv att skaka av gråt, tycka att det är okej att vara ledsen utan att behöva tänka på honom. Vill släppa ut monstret som river mig, jag vet hur man gör men jag kan inte visa någon annan. Tror det är naturligt att storma, är man inte ledsen kan man inte heller vara glad. Hellre känslomässig berg och dalbana än avtrubbad och livlös.