AW

Okej mina hjärtan, dags för en riktig update. Har hänt en hel del på sistone, och som jag har sagt tusen gånger - tid är så himla underligt när man reser! Allt går så himla fort men ändå känns det som att jag har varit här för alltid. Som ni nog redan vet tog det slut mellan mig och Tobias för några veckor sedan. Det var totalt oväntat för mig, jag trodde verkligen att vi skulle klara hela året ut men det var för den sakens skull ändå inte dåligt att det sket sig. Till en början drogs mattan under fötterna på mig och världen rasade samman för en stund, alla mina framtidsplaner innehöll ju Tobbe. Ni vet hur det är, när man blir så där ledsen att man inte tror att man någonsin ska kunna stå eller gå igen, aldrig kunna le eller ens andas för den delen. Sen sjönk det in, känslovågen ebbade ut något och jag kunde se klart på det. Jag älskar Tobias och kommer alltid ha enbart love för den grabben, men på senaste tiden har det varit beslutsamhet som hållit ihop oss, inte kärlek. Jag bestämde mig i januari för att jag skulle klara det här året, och hur bra det än är att hålla fast vid det man tror på så slog det tillbaka i att jag aldrig reflekterade över vad jag ville eller kände, jag klamrade mig bara fast vid vår resa. Min första reaktion mot Tobias var bara ren besvikelse övver att han gav upp, att han inte ville kämpa för oss längre. Jag tyckte att det var väl skit samma om han inte var kär längre, vem är fjärilkär efter sex månader isär, man kämpar sig igenom det för det har man ju bestämt? Sen insåg jag hur jävulskt dumt det var, vi lever inte i efterkrigstider längre och det finns ingen anledning att desperat hålla ihop något bara för sakens skull. Jag bryr mig fortfarande om Tobbe, vi vet det mesta om varandra och han är en viktig del av mitt liv men nu behöver vi inte längre anpassa oss efter varandra. Jag är 20 år ung, i Australien, med massor utav tid framför mig och ett fullt sparkonto. Det finns ingenting som håller mig tillbaka nu och livet känns bättre än på länge. På söndag lämnar jag Melbourne och kickar igång ett halvårs resande med att åka tåg 4000 mil genom öknen i centrala australien, från Adelaide genom Alice Springs hela vägen upp till Darwin, ENSAM. Jag har aldrig tidigare i mitt liv gjort någonting ensam och det ska bli så intressant att se hur jag reagerar. Det har aldrig lockat mig tidigare att resa själv men nu är det det enda jag vill. Jag ska sitta på det där tåget och bara skriva, läsa, lyssna på musik, tänka och dagdrömma, och det ska bli helt fantastiskt skönt. Jag vill bara ha mina springskor och massa böcker och ha all tid i världen att göra exakt vad jag känner för, varvat med lite natur, pingviner, känguruer och stora klippor. Kvalitetstid med mig själv. Det kan gå hur som helst men om en månad sitter jag förhoppningsvis där uppe i Northern Territory i orangea haremsbyxor och dreadlocks, röker massa alternativa växter och skriver djupa texter om att någonstans där så blev jag den jag är nu. Nä men ärligt talat, oroa er inte över mig, livet och jag kommer bra överens för tillfället. I'll find my bliss! puss mina älskade <3