AUSTRALIEN

Jag vill så gärna blogga härifrån. Ha en fin, bra blogg med snygg header, fina stora bilder och kul innehåll. MEN jag har en skitheader på min australienblogg, har ingen kamera så kan inte fota och ja... det är ursäkterna. Kan ta kort med Iphonen men av någon anledning är det inte lika roligt, vill ha en systemkamera. Ska nog kolla runt lite kanske...
 
Annars är det bra. Lite ensamt än så länge, jag är i någon slags mellanfas där jag fortfarande saknar livet hemma lite för mycket för att till hundra procent njuta av livet här. Dagarna har gått fort och ändå känns det som att jag har varit här längre än bara tio dagar. Jag önskar ofta att jag hade rest tillsammans med någon och varit två att dela allt detta med, Melbourne är en FANTASTISK stad och jag längtar tills jag känner mig som en del av den. Lyckas jag bara få ett jobb och lite sånt så kommer tillvaron bli stabilare, jag är för rastlös för att njuta av att inte göra så mycket.
 
Ikväll ska jag träffa Chloe, min fina Chloe som jag har kvar sedan vi bodde i WA. Hoppas verkligen att vi hittar tillbaka till varandra så som vi brukade umgås då. Imorgon ska jag först fika med en annan svensk au pair här i Melbourne som jag har pratat med lite på facebook, sedan ska jag äntligen få träffa sverigegänget med Johan, Felicia osv. KUL! 
 
Nu, tvätta lillkroppen och tåga iväg till South Yarra, mooooot Chloe.
 

Om att känna sig själv

Vad gör man när klockan är 00.26 och det river i bröstet så jävla mycket? Har inte en endaste anledning i denna värld att vara ledsen men tro fan inte att det är nog för att hindra klöset. Inombords är det storm nu, försöker hålla fast det lite men det går ju tyvärr inte att stoppa. Jag är en sådan som gråter mig till sömns minst en natt per vecka. Inte för att jag är konstant olycklig, ser tvärtom mig själv som en rätt lycklig tjej, älskar livet ju. Bara det att i mörkret när man är trött och har sin värld snurrandes i huvudet kan allting kännas väldigt tungt ibland. Är rädd att någon ska dö, är orolig för min framtid, lite lost i mig själv, dåligt samvete, skuldkänslor, pressad stressad och så vidare, ibland är det även svårt att sätta fingret på tyngden. Den bara kommer och krossar en hel.

Vad jag har kommit på nu är att det jobbiga är inte att vara ledsen, det jobbiga är hur man ska hantera det. När jag är ensam har jag inga problem med att gråta, jag kan rulla ihop mig och låta bröstet riva, tårarna rinna en stund. Det är skönt, jag tycker det är förlösande att gråta. Som ett regn när luften har varit helt varm och tryckande, efteråt klarnar det upp och blir friskt igen. Däremot är det svinjobbigt att vara två om ledsamheten, att ha någon i sängen när den här gråtnatten kommer. Att behöva förklara att man är lite nedstämd men inte vet varför, kanske låta en vilsen liten tår smita men inte mer, bli kramad, klappad på huvudet och pussad i pannan. Tröstas, nattas och sen sovadags. Han somnar på fem sekunder och min panik VÄXER i kroppen. Vill vara ensam, tillåta mig själv att skaka av gråt, tycka att det är okej att vara ledsen utan att behöva tänka på honom. Vill släppa ut monstret som river mig, jag vet hur man gör men jag kan inte visa någon annan. Tror det är naturligt att storma, är man inte ledsen kan man inte heller vara glad. Hellre känslomässig berg och dalbana än avtrubbad och livlös.