AW

Jag älskar att vara omringad av människor. Att sitta runt ett bord och fylla timmar med drinkar, djupa samtal, dåliga skämt, brillianta ideer och klingande skratt. Att gå från ett ställe till ett annat, en timme blir tio timmar, en dag blir en månad. Att dela boende med andra och därmed dela sin vardag, sina dagar och sina nätter med någon. Äta frukost tillsammans, laga middag på kvällen, pusha varandra till den där löpturen, göra ett projekt av att åka och handla mat ihop, bakishänga på golvet, komma hem till tända lampor och någons röst. Vakna av skrammel i köket, väckas mitt i natten av en ytterdörr som öppnas och stängs. Gå från jobbet till en middag, bli sittandes för länge och sedan gå vidare hela gänget. Mysa ihop sig med sina närmaste tjejer i soffa som egentligen är för liten, vira in oss i filtar och prata om livet tills någon somnar. Ta en promenad och utan att tänka på det gå till sin bästis, ringa henne när man är utanför och tvinga henne att umgås med mig. Spendera en hel dag på en uteservering med folk som kommer och går, sätter sig, går vidare eller bara stannar till och säger hej. Dricka för mycket kaffe för att man har för många ord att säga och höra innan koppen är slut. Vara rastlös och lura ut sina partners in crime på äventyr fast de är trötta, eller att vara den som är trött och själv bli utlurad. Resa längs kuster, genom länder, över vatten, förbi hav. På varje nytt ställe, nya människor och en ny chans att skapa vänner. Att bo på hostel, i bilar, i lägenheter med sällskap, hemma hos folk som förbarmar sig över en, någonstans där det finns en säng och folk att vara med. Att automatiskt alltid vara omringad av människor.

Men hur underbart det än är, finns det alltid ett behov av ensamtid. En promenad med musik i öronen, en timme ensam hemma att få städa undan senaste tidens kaos, en kväll att gå och lägga sig tidigt och bara fundera lite. En hel dag att göra vad man vill, eller ingenting alls om det är det man känner för. Vem ska klaga, det är ju ändå ingen där? En hel vecka att sköta sig själv; somna, vakna, äta, duscha, sjunga, gråta, le. Jag brukade vara rädd för ensamheten. Frukta de där ensamma timmarna med känslan av att är det bara jag där, har jag ju ingen att dela saker med. Rädd att jag ska få ångest, känna mig övergiven, tro att folk ska tycka jag är tråkig. För det är det det handlar om - att man är tråkig om man väljer att vara själv och göra ingenting framför att umgås med andra. Att välja bort något är att missa något, något som kanske är askul och minnesvärt och faktiskt helt jävla epic. Men det det vet ju inte jag - jag satt ju hemma. Jag brottas ständigt med kampen att vilja välja mitt eget sällskap fast jag känner att jag borde välja alla andras. Man borde vara social, man borde vara med, man borde säga ja till allt, man borde leva lite yolo varje dag.

Fast så känner jag ibland att vafan, vem är det som har bestämt vad vi borde egentligen? Om jag vill sitta hemma en kväll och lyssna på min mysa-gråta-sovalista på spotify och gå igenom 146 veckor tillbaka i tiden på någons instagram, då gör jag det. Vill jag inte vara omringad av människor ikväll, inte skratta artigt åt någons dåliga skämt, inte hålla en krystad konversation om någons komplicerade familjerelationer för att I don't give a fuck om okända tanters öden, då skiter jag i det. Vill jag inte, så BORDE jag inte. Så enkelt är det. Då väljer jag mitt eget sällskap, för i slutet av dagen är det ändå alltid sig själv man måste ta hand om.