Oh darling I wish you were here
Idag har jag och min Tobias varit tillsammans i 1,5 år. Det första året var det lyckligaste i mitt liv, hösten och vintern 2012 var en helt ny fas i mitt liv jag kommer minnas föralltid och 2013 har vi varit ifrån varandra mer än vi har varit ihop men ändå är jag så kär att det kittlar i magen. Under den tiden vi har varit ett par har jag tagit körkort, tagit studenten, flyttat hemifrån, haft mitt första riktiga jobb och flyttat utomlands. Det är milstolpar i mitt liv som han förevigt kommer vara en stor del av. Han var den som peppade mig inför mina sista prov på gymnasiet, tragglade min körkortsteori i veckor, lärde mig byta däck på bilen, han var den första jag ringde när jag klarade uppkörningen, den första jag pussade efter utspringet och den jag flyttade till när sommarlovet var över. Han gav mig sjävständighet i lägenheten, självförtroende och stöd med allt som var nytt och pussar på pannan när livet kändes för stort.
2012 var nog mitt livs viktigaste år hittils och från den första dagen till den sista var jag hans, han min, vi varandras. Nu är vi snart halvvägs inne i 2013 och när det är över kommer det här året att ha varit ännu större än det förra, med en annan sorts äventyr och erfarenheter. Vi spenderar mestadels av detta året isär och så många ifrågasätter oss, tvekar på att vi kommer hålla ihop. För mig finns det inte en enda tvivel. Om 155 dagar är Tobias här och vi ska spendera över 2 månader med att resa runt i Australien. Hur många par på 20 & 24 har gjort det tillsammans? Vi kommer gå ur det här ännu starkare, ännu bättre för varandra och så mycket rikare som individer. Klarar vi det här klarar vi fanimig vad som helst och när jag ser min framtid framför mig står Tobias där bredvid. Han är min första, största kärlek och jag tackar allt jag tror på dagligen för att vi får vara vi.
Jag saknar Tobias så jag går av och isär men att sakna är inte farligt. Att sakna är något bra, något vackert och vi har ett helt liv på oss att vara med varandra. Vi längtar ihop och om mindre än ett halvår står vi där på flygplatsen i varandras armar, i Melbourne. Sen kan vi möta livet som nykära igen.
2012 var nog mitt livs viktigaste år hittils och från den första dagen till den sista var jag hans, han min, vi varandras. Nu är vi snart halvvägs inne i 2013 och när det är över kommer det här året att ha varit ännu större än det förra, med en annan sorts äventyr och erfarenheter. Vi spenderar mestadels av detta året isär och så många ifrågasätter oss, tvekar på att vi kommer hålla ihop. För mig finns det inte en enda tvivel. Om 155 dagar är Tobias här och vi ska spendera över 2 månader med att resa runt i Australien. Hur många par på 20 & 24 har gjort det tillsammans? Vi kommer gå ur det här ännu starkare, ännu bättre för varandra och så mycket rikare som individer. Klarar vi det här klarar vi fanimig vad som helst och när jag ser min framtid framför mig står Tobias där bredvid. Han är min första, största kärlek och jag tackar allt jag tror på dagligen för att vi får vara vi.
Jag saknar Tobias så jag går av och isär men att sakna är inte farligt. Att sakna är något bra, något vackert och vi har ett helt liv på oss att vara med varandra. Vi längtar ihop och om mindre än ett halvår står vi där på flygplatsen i varandras armar, i Melbourne. Sen kan vi möta livet som nykära igen.
Alltså ni är så FINA!!!