Värmen
Det regnade hela lördagen och jag hade jobbat 9 timmar med 3 timmars sömn emellan, men vi åkte upp till Nilsby iallafall. Till mormor Barbro och hennes Kalle, i deras fina hus med utsikt över fryken. Vi plockade flera kilo svamp och jag sprang med hunden Sigge i skogen. När vi kom in och hade duschat oss varma somnade jag och Tobias i soffan med armar och ben omslingrade i varandra, tätt ihop och hårt hållandes för att jag som låg ytterst inte skulle trilla ur. Vi åt, drack vin och spelade spel. Skrattade med varandra och jag tänkte att det är fint att känna sig delaktig i någon annans familj. Det brann i öppna spisen och jag la mina ben över Tobias, värmde fötterna mot glöden. Han drog fingrarna genom mitt hår och det var en sådan stund jag tog tillvara på, tog in varje känsla och sparade i mig.
Jag tvivlar så mycket ibland för jag vet att framtiden inte är vår. Vi har olika vägar framför oss och för att klara av att acceptera det har jag nog ställt in mig på det lite för mycket. Drar förhastade slutsatser i hjärnan ibland och tänker att det kanske är lika bra att få det gjort, plåsterregeln. Fort. Men så kommer de där stunderna då jag kollar på min andra halva och inser hur fruktansvärt kär jag är. Blir översköljd av en värmevåg, träffad av en trygghetspil eller får fjärilspirr i magen av en lätt kyss på läpparna. Rysningar i ryggraden, glädje i maggropen. Jag kommer hem på nätterna och kryper ner bredvid en sovande grabb som automatiskt drar mig tätt intill och pussar min panna. Den kroppsvärmen är svår att leva utan. Och jag tänker att framtiden är skit samma för är jag kär och vill leva tillsammans med någon, då gör jag det tills det inte går längre och så löser vi det då. Om en månad har vi varit tillsammans i ett år och jag är världens lyckligaste tjej som får dela mina dagar med killen jag vet allt om.
Jag tvivlar så mycket ibland för jag vet att framtiden inte är vår. Vi har olika vägar framför oss och för att klara av att acceptera det har jag nog ställt in mig på det lite för mycket. Drar förhastade slutsatser i hjärnan ibland och tänker att det kanske är lika bra att få det gjort, plåsterregeln. Fort. Men så kommer de där stunderna då jag kollar på min andra halva och inser hur fruktansvärt kär jag är. Blir översköljd av en värmevåg, träffad av en trygghetspil eller får fjärilspirr i magen av en lätt kyss på läpparna. Rysningar i ryggraden, glädje i maggropen. Jag kommer hem på nätterna och kryper ner bredvid en sovande grabb som automatiskt drar mig tätt intill och pussar min panna. Den kroppsvärmen är svår att leva utan. Och jag tänker att framtiden är skit samma för är jag kär och vill leva tillsammans med någon, då gör jag det tills det inte går längre och så löser vi det då. Om en månad har vi varit tillsammans i ett år och jag är världens lyckligaste tjej som får dela mina dagar med killen jag vet allt om.
Åh, du skriver så fint! Känner igen mig i det där tvivlet, att man vissa dagar tvivlar så mycket och har massa tankar i huvudet som snurrar. Men så kommer de där dagarna då man bara känner att "fan, jag älskar honom så jävla mycket", de där dagarna då man känner att man skulle kunna gå genom eld för den kärleken. Kärlek kan göra så fruktansvärt ont, men samtidigt vara det finaste som finns. Det är det som gör mig så galen!
Jag håller alla tummarna som finns över att ni får vara ni en lång, lång tid framöver.
Kram!