AW

Jag kan bli så irriterad att det känns som jag ska spy. Jag kan bli så ilsken att jag sitter på stolen och vickar med fötterna mot golvet, knyter nävarna och pressar in naglarna i handflatorna. Jag kan bli så frustrerad att jag börjar gråta. Jag kan bli så glad att det känns som det spränger i bröstet, att jag börjar skratta mitt i tystnad, att jag tar ett skutt och dansar fast jag är ensam. Jag kan bli så ledsen att jag ler och säger det går bra, för annars bryter det totalt. Jag kan bli så trött att jag somnar med huvudet hängandes mot bröstet, så pigg att jag inte slutar prata på flera minuter, så uppspelt att jag går upp i falsett. Jag kan bli så arg att jag tappar kontrollen över vad jag skriker, att jag stampar i marken med fötterna och att tårarna sprutar. Jag kan bli så rörd att jag ler tills kinderna gör ont. Jag kan känna så mycket att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen.

Men det värsta jag vet, är när jag inte vet vad jag ska känna. När jag överanalyserar och kommer bort i mig själv. Går vilse i mitt eget huvud. När jag inte vet vilken känsla jag ska släppa fram för jag känner alla och ingen på samma gång? Jag varken skrattar, gråter eller stampar, jag ligger mest tyst. Vrider och vänder på allt tills innehållet är ut och in, bak och fram, spegelvänt, utslitet, bortnött, förvrängt. Jag kan känna så lite att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen.