-

När man har så mycket känslor i bröstet att det känns som man ska spricka. Det bultar, dånar, får inte plats, jag vet inte vart det ska ta vägen. När man ligger på marken med ansiktet i händerna för att man är så ledsen att man inte kan stå. Armarna runt kroppen, håller hårt, hårt så man inte faller i bitar. Så lycklig, så inihelvetes jävla lycklig över allt jag ser omkring mig, det gör ont hur mycket jag älskar det. Men med blicken vänd inåt matchar inte känslorna, inuti gör det bara ont. Ibland inte ens det, då är det som värst. När man inte känner någonting, det är bara grått, kanske svart, ekar. Jag tror det blev för mycket, det rann ut. Försvann, armarna räckte inte till, jag kunde inte hålla hårt nog. Det som skrämmer mig är inte känslorna, man ska känna, det är det som är att leva. Det som skrämmer mig är när känslan i bröstet inte matchar lyckan i mitt huvud, den längst upp. När bröstet ekar fast det inte borde. Varför är det så?