om att välja sitt eget sällskap

Jag älskar att vara omringad av människor. Att sitta runt ett bord och fylla timmar med drinkar, djupa samtal, dåliga skämt, brillianta ideer och klingande skratt. Att gå från ett ställe till ett annat, en timme blir tio timmar, en dag blir en månad. Att dela boende med andra och därmed dela sin vardag, sina dagar och sina nätter med någon. Äta frukost tillsammans, laga middag på kvällen, pusha varandra till den där löpturen, göra ett projekt av att åka och handla mat ihop, bakishänga på golvet, komma hem till tända lampor och någons röst. Vakna av skrammel i köket, väckas mitt i natten av en ytterdörr som öppnas och stängs. Gå från jobbet till en middag, bli sittandes för länge och sedan gå vidare hela gänget. Mysa ihop sig med sina närmaste tjejer i soffa som egentligen är för liten, vira in oss i filtar och prata om livet tills någon somnar. Ta en promenad och utan att tänka på det gå till sin bästis, ringa henne när man är utanför och tvinga henne att umgås med mig. Spendera en hel dag på en uteservering med folk som kommer och går, sätter sig, går vidare eller bara stannar till och säger hej. Dricka för mycket kaffe för att man har för många ord att säga och höra innan koppen är slut. Vara rastlös och lura ut sina partners in crime på äventyr fast de är trötta, eller att vara den som är trött och själv bli utlurad. Resa längs kuster, genom länder, över vatten, förbi hav. På varje nytt ställe, nya människor och en ny chans att skapa vänner. Att bo på hostel, i bilar, i lägenheter med sällskap, hemma hos folk som förbarmar sig över en, någonstans där det finns en säng och folk att vara med. Att automatiskt alltid vara omringad av människor.

Men hur underbart det än är, finns det alltid ett behov av ensamtid. En promenad med musik i öronen, en timme ensam hemma att få städa undan senaste tidens kaos, en kväll att gå och lägga sig tidigt och bara fundera lite. En hel dag att göra vad man vill, eller ingenting alls om det är det man känner för. Vem ska klaga, det är ju ändå ingen där? En hel vecka att sköta sig själv; somna, vakna, äta, duscha, sjunga, gråta, le. Jag brukade vara rädd för ensamheten. Frukta de där ensamma timmarna med känslan av att är det bara jag där, har jag ju ingen att dela saker med. Rädd att jag ska få ångest, känna mig övergiven, tro att folk ska tycka jag är tråkig. För det är det det handlar om - att man är tråkig om man väljer att vara själv och göra ingenting framför att umgås med andra. Att välja bort något är att missa något, något som kanske är askul och minnesvärt och faktiskt helt jävla epic. Men det det vet ju inte jag - jag satt ju hemma. Jag brottas ständigt med kampen att vilja välja mitt eget sällskap fast jag känner att jag borde välja alla andras. Man borde vara social, man borde vara med, man borde säga ja till allt, man borde leva lite yolo varje dag.

Fast så känner jag ibland att vafan, vem är det som har bestämt vad vi borde egentligen? Om jag vill sitta hemma en kväll och lyssna på min mysa-gråta-sovalista på spotify och gå igenom 146 veckor tillbaka i tiden på någons instagram, då gör jag det. Vill jag inte vara omringad av människor ikväll, inte skratta artigt åt någons dåliga skämt, inte hålla en krystad konversation om någons komplicerade familjerelationer för att I don't give a fuck om okända tanters öden, då skiter jag i det. Vill jag inte, så BORDE jag inte. Så enkelt är det. Då väljer jag mitt eget sällskap, för i slutet av dagen är det ändå alltid sig själv man måste ta hand om. 
 

om kärleken till en syster

Det är något speciellt med att ha en syster. En person man är född att dela sitt liv med, som delar ens barndom, bakgrund och blod. En person med samma föräldrar och hem vilket indirekt även betyder samma uppfostran och värderingar. Jag har turen att ha en syster nära mig ålder. Det skiljer 15 månader mellan mig och Hilja, två år i årtal men egentligen bara strax över ett år. Som små barn var det ganska mycket, att vara ett år eller två gör stor skillnad i intressespam och utveckling. Men ju mer vi växte desto mer lekte vi, vi har alltid haft varandra att leka med när ensambarn eller barn med syskon i andra åldrar har lekt själva. Vi lekte med barbie, gud dessa barbies vad vi har valt outfits, åkt runt mattan i rosa barbie-cab och skapat drömlivsscenarion med pojkvänner och bebismagar. Ibland var kusinfia med och då fick Hilja vara städerska, att vara yngst kan vara tufft... Vi lekte Madicken och Elisabeth och sprang runt nakna och låtsasskrattade, precis som systrarna gör i filmen. Vi hittade på egna lekar såsom rödhaj-vithaj, matade våra "höns" i kraftverket med grus och gömde oss för gräsklipparen som var en tiger. Sen kom pre-teen tiden och det viktigaste som fanns var att vara en egen person och inte förknippas med varandra. Att vi då spelade i samma innebandy och fotbollslag, gick i samma skola och hade gemensamma kompisar gjorde livet jobbigt... Som vi bråkade, herregud vad vi har bråkat Hilja och jag. Då kastade vi barbiesarna i ryggen på varandra, skrek och grät och slogs. Alltid med kärlek, men under den perioden ville vi verkligen inte umgås. Vi ville bara bygga vårt eget. Bråken mynnade ut i och med att vi flyttade till stan, gick på varsin skola och fick varsina liv som inte krockade hela tiden. Vi sågs sällan då båda var upptagna med sitt, men när vi väl sågs var vi så glada att vara tillsammans. Vi pratade om allt som var viktigt, smög in på den andras rum och snodde en timme av den andras tid när det bubblade över och vi var tvugna att få prata av oss.

Det finns ingen som förstår mig som Hilja, det finns ingen annan jag delar så mycket med och det finns ingen annan som ser vad jag tänker som hon. Vi har exakt samma humor och ingen i hela världen skrattar åt samma saker så ofta hon. Vi delar så många skratt och så många glädjerus och jag blir lycklig, uppriktigt värmande lycklig av Hiljas bubblande gapskratt. Jag vet ingen annan med bättre musiksmak, för vi älskar samma låtar. Hon smsar ibland och säger att "du måste lyssna på den här!!" och inte sällan är det nya favvolåten. Vi snapchattar låttips och råkar skicka exakt samma låt samtidigt för den är ju för stunden världens bästa låt, enligt oss båda.

Det är något speciellt med att ha en syster. En männska man har privilegiet att dela sitt liv med, hon kommer vara där vad som än händer, för hon är min. Min egnaste Hilja som jag älskar mest av allt och aldrig skulle byta för något. Som kan få mig att le fast hon är i ett annat land, som jag ser upp till, lär mig av, insprireras av och tar efter. Som jag är så otroligt stolt över, som jag alltid pratar om, som jag alltid bär med mig. Som alltid kommer ligga närmast hjärtat, som jag skulle göra allt för och alltid kommer välja. För hon är min, min allra käraste syster. 
 
 
 
 

OM EN NY BLOGG!

Jag har bestämt mig för att jag behöver ett projekt här i sommar, något förutom jobbet att fokusera på om dagarna. Har haft lite ångest över vad; letat kurser på nätet och stått på händer mot väggen men efter lite inspiration från fina källor har jag bestämt mig för att ta upp bloggandet igen! Jag ska försöka fokusera på skrivandet och ta mig tid att göra det mer - jag älskar ju att skriva men kommer lätt ur vanan att ta upp pennan när jag har mycket i huvudet. Det kommer alltså inte vara så mycet uppdateringar om vad jag gör om dagarna utan mer texter. Jag har ägnat kvällen åt att pilla med designen så nu är lillbloggin iallafall fin & fräsch igen! En renare design som jag hoppas ska vara enklare att läsa än den gamla, fula. Hope you like it like I like you kompisar, puss. 

 
 (ja jag vet att den här bilden är samma som den till vänster men det här inlägget förflyttas snart neråt - och dessutom är väl två pussar bättre än en, right)