AW

Att trivas med sitt eget sällskap men ibland sakna närkontakt. Den där fysiska närheten, beröringen, känslan att vara ett med någon om så än bara för några timmar. Vara i synk, i samma värme och tempo och i en liten bubbla där bara två personer existerar. Tiden står stilla för en stund. Att ha ett par armar om sin kropp. Känna sig liten och omhändertagen, känna sig trygg i någons famn, beskyddad från omvärlden. Att andas i takt med någon annans bröstkorg. Känna värmen av andetag mot ansiktet. En varm, fuktig cirkel där du andas ut och det träffar min hud. Att ligga så nära att dina ögonfransar kittlar min kind när du blinkar. Att känna minsta lilla ryckning, röra sig tillsammans för annars går inte pusslet ihop. Pusslet som just nu är våra kroppar, formade enbart för att vara bredvid varandra. Varenda kurva, varenda kant och varje hörn är perfekt. De smälter ihop, lätt, utan ansträngning. Det är meningen att de ska vara nära, de skapades för enighet. Så är det ju inte, verkligen inte och man vet att det är töntigt att ens tänka men det känns så bra, så fint att tänka att vi är något perfekt. 

 

En viskning i örat som sänder ilningar nerför ryggraden. Att inte veta om det är fysiskt, för att dina läppar är så nära att de snabbt smeker min hud när du viskar eller om det är dina faktiska ord. En hand i mitt ryggslut och den andra i mitt hår, fingrarna inlindade i trassliga slingor. Ditt bröst mot mina, mitt huvud mot din hals, benen så omslingrade att jag inte ens vet vems som är vems. Andas i gropen i din hals. Drar med fingrarna över nyckelbenen. Att slappna av och känna sin kropp bli tyngre och tyngre. Somnar till melodin av djupa andetag, inlindad i din kroppsvärme. Ibland är det allt som behövs.