Countdown

Vi är under 130 dagar vilket betyder att vi har gjort hälften! Nu är det mindre kvar än vi har gjort redan, helt sjukt. Snart ses vi <3

UPDATE

 
Bloggen! du är inte bortglömd och det är inte ni heller mina älskade sverigehjärtan. Vi har inget internet i lägenheten och jag tar aldrig med mig datorn någonstans utan använder bara wifi i phoni, därför blir bloggi lidande. 

Livet just nu är en sådan sjuk bubbla. Sedan vi flyttade in i lägeneheten har det SNURRAT fortare än satan och jag har knappt stannat upp och reflekterat över det. Nu är det snart juni och jag fattar ingenting? Vi har sjukt kul i vår lilla grotta och lever äventyr jag kommer minnas hela mitt liv, men senaste veckan har kännt ett sådan sjukt behov av att bara få vardag, jag har nästan längtat efter att ha tråkigt? det är som när man var liten och uttråkad och mamma ba "det är bra för annars märker du inte när det är kul". Då var det fan det töntigaste jag hört men nu fattar jag, thanks mammi, I get it now. Vill bara komma hem från jobbet, ta en powernap och sen vakna helt utan planer. Gå ner på stan och bara strosa, gå i gränderna och kolla i skyltfönster. Ta en spontantur till ett musem eller gå och träna. Vi har köpt kort på Fitness First nu för att ta tag i den delen av livet iallafall, och gud vad skönt det är att ha ett gym att gå till igen!! En fet bonus är även att det finns bastu i omklädningsrummet på alla anläggningar, jag tror jag har basta fyra gånger senaste veckan hehe.... Det svenska blodet rinner tjockt i mina ådror, saknar bara snö och lite björkris. 
 
Livet är sjukt bra och jag njuter till tusen varje dag, mina dagar här innehåller saker jag bara drömde om i Sverige. Men ibland måste man stanna upp och pausa lite, få ladda batterierna på sina egna sätt. Jag har folk omkring mig i stort sett dygnets alla timmar, något jag är jätteovan vid men ändå klarar förvånansvärt bra. Jag trodde det skulle vara mycket mer påfrestande än det är, tvärtom gillar jag att ha folk omkring mig hela tiden! Tills idag, idag var jag ett åskmoln på jobbet och prick kl ett när jag slutade lämnade jag Gloria Jeans och gick raka vägen till gymet. Det var så skönt att få vara själv, springa och gyma och sen bastade jag i över en timme. Bastun löser allt? jävla tjat om denna bastu. 

Det blev ett lite konstigt inlägg men det är en uppdatering iallafall. Jag har massor på lillhjärtat att berätta för er, men ni vet hur det är, jag vet inte vilken ände jag ska börja i. Ska se till att mobilblogga lite i dagarna så betar vi av det allt eftersom! puss allihop

Oh darling I wish you were here

Idag har jag och min Tobias varit tillsammans i 1,5 år. Det första året var det lyckligaste i mitt liv, hösten och vintern 2012 var en helt ny fas i mitt liv jag kommer minnas föralltid och 2013 har vi varit ifrån varandra mer än vi har varit ihop men ändå är jag så kär att det kittlar i magen. Under den tiden vi har varit ett par har jag tagit körkort, tagit studenten, flyttat hemifrån, haft mitt första riktiga jobb och flyttat utomlands. Det är milstolpar i mitt liv som han förevigt kommer vara en stor del av. Han var den som peppade mig inför mina sista prov på gymnasiet, tragglade min körkortsteori i veckor, lärde mig byta däck på bilen, han var den första jag ringde när jag klarade uppkörningen, den första jag pussade efter utspringet och den jag flyttade till när sommarlovet var över. Han gav mig sjävständighet i lägenheten, självförtroende och stöd med allt som var nytt och pussar på pannan när livet kändes för stort.

2012 var nog mitt livs viktigaste år hittils och från den första dagen till den sista var jag hans, han min, vi varandras. Nu är vi snart halvvägs inne i 2013 och när det är över kommer det här året att ha varit ännu större än det förra, med en annan sorts äventyr och erfarenheter. Vi spenderar mestadels av detta året isär och så många ifrågasätter oss, tvekar på att vi kommer hålla ihop. För mig finns det inte en enda tvivel. Om 155 dagar är Tobias här och vi ska spendera över 2 månader med att resa runt i Australien. Hur många par på 20 & 24 har gjort det tillsammans? Vi kommer gå ur det här ännu starkare, ännu bättre för varandra och så mycket rikare som individer. Klarar vi det här klarar vi fanimig vad som helst och när jag ser min framtid framför mig står Tobias där bredvid. Han är min första, största kärlek och jag tackar allt jag tror på dagligen för att vi får vara vi.

Jag saknar Tobias så jag går av och isär men att sakna är inte farligt. Att sakna är något bra, något vackert och vi har ett helt liv på oss att vara med varandra. Vi längtar ihop och om mindre än ett halvår står vi där på flygplatsen i varandras armar, i Melbourne. Sen kan vi möta livet som nykära igen.